Från en säng ute på landet !

Nu när man är sjuk och Jonas inte är hemma får man ganska
mycket tid att fundera över saker och ting sånt som är helt
obetydligt och sånt som betyder lite för mycket..

Jag har funderat på en sak det senaste ganska mycket:
Är det här våra liv börjar och är det så här det kommer att sluta?
I en liten stuga ute på landet med ett jobb som egentligen inte
är det roligaste men man tycker det för att man jämför med det
två senaste. Ingen hit direkt. kommer jag att bli den där som
började och slutade på samma jobb för att jag känner mig trygg i det?
Det är ganska intressant nät man tänker på det.

Undrar hur många av världens befolkning som verkligen jobbar med
det dom verkligen vill och undrar hur många som har gått på samma
ställe i ca 15år utan att egentligen vilja göra det.

Jag vet att jag går emot alla regler när jag skriver såhär.
Det är nu ni tänker "Hon ska vara nöjd med allt för hon har ett jobb
och en underbar pojkvän som hon faktiskt delar lägenhet med."

Jag kan väll hålla med om att jag har världens bästa pojkvän och han
stärker mig som person lite mer för varje dag som går.

Men nu till själva poängen: Är det i dagens läge förbjudet att hoppas
på det bästa när det gäller vad man vill syssla med? är det förbjudet
att drömma sig bort.. JA DET ÄR DET TA ME FAN! för om man gör
det så är man inget annat än en bortskämd liten skit unge som aldrig
kan vara nöjd med det man har.

Jag tycker jätte bra om mitt jobb men det är ju faktiskt inte det jag vill
hålla på med i resten av mitt liv... vilket gör att jag hoppas på nått bättre.

Utan att känna skuld till dom som inte har något jobb alls !