Allt och ingenting

Man kommer nog alltid ha en människa här i livet
som man aldrig glömmer eller som man inte vill
glömma. Det ända man behöver göra är att lära
sig leva med det. I mitt fall så är jag tvungen att
lära mig leva med det för jag har inget annat alternativ
såvida jag inte vill förlora personen i fråga, och
det tänker jag absolut inte göra. Denna helgen har
jag verkligen förstått att vänskap betyder så oerhört
mycket och att det inte e värt att kasta bort den
vänskapen oavsett vad.


Jag tror jag skulle behöva komma härifrån ett
par dagar och det är väldigt snart. Behöver hitta
mig själv igen. Jag har funderat mycket på varför
man aldrig kan lära sig vara glad och lycklig för
det man har då man faktiskt har sjukt mycket här
i livet att vara lycklig över. Men på ett eller annat
vänster känns det som att man alltid försöker leta
efter en anledning att må dåligt, är det bara för att
vi igentligen har det bra? därför gräver vi längst ner
i minnet och plockar upp det dåliga som hänt.
Kanske kanske inte. Hädanefter ska jag iallafall
försöka uppskatta saker och ting om kring mig och
vara lite mer posetiv till livet, för jag vill inte vara en
utav alla deppiga tonåringar....


Sen vill jag tacka en person som betyder sinnes
sjukt mycket. Du gör mig alltid glad och du orkar
tillochmed lyssna på mig när jag bara snackar massa
skit. Och finns alltid där dom gångerna jag känner
att livet går emot mig. Det betyder mycket för mig
och ofta är det du som får mig att orka gå
upp på morgonen och känna att
"fan,livet är nog inte så kasst ändå!"
Och även om jag har sagt det 20.000 gånger,
så kommer jag alltid göra samma sak för dig.


Over And Out!